Skriver av mig...
Jaha, nu börjar det alltså. Nationella proven kommer på löpande band... Och här sitter jag och vågar inte riktigt gå och lägga mig. Det är bättre att göra quiz-grejer på facebook. Nu känner jag ångesten ända upp i halsen, den började nere i maggropen redan när Anna pratade om det imorse. Var hos Eila idag. Vi skrev på ett sånt där blädderblock om mina tankar och mina alternativa tankar och känslor. Det är den röda texten jag ska memorera, det är bara då jag kommer lyckas tänka på det.
Idag pratade vi mest om när jag var på musikalen och dansarna började skaka. Himla obehagligt.
Situation: Dansarna börjar skaka för att gestalta ångest.
Tankar: Jag kan inte få en attack härinne, jag förstör hela grejen då. "Åh nej! Dom skakar" Är det värt det att gå ut? Gå ut=ge mig.
Känslor: Jag känner hur det känns när man skakar sådär, min kropp vet hur det är.
Handlingar: Händerna över ögonen och gråt ut det bara, det försvinner snart.
Alt. Tankar: Det är inte min ångest. Kul att dom lyckas gestalta det så verkligt. Häftig dans. Bara för att dom skakar så behöver inte jag göra det.
Alt. Känslor: Njuta av föreställningen.
Alt. Handlingar: Titta och njut:)
Visst låter det lätt. No game liksom. Men det är ruggigt svårt. det funkar liksom inte. Men men, träning träning! Nu ska jag gå på en föreställning till och då ska jag titta, titta, titta och njuta... Jag ska känna det och jag ska säga "Hej ångest! Mysigt att du kommer, men det gör inget för du kan inte få mig!" Lätt? Nope, inte alls. jag har ångest över det. Jag har ångest över att jag MÅSTE sätta igång med larmgrejerna också. Jag MÅSTE kunna monologen till imorn. Jag MÅSTE plugga samhällen. Jag MÅSTE komma igenom NP Engelskan imorn. Jag MÅSTE, MÅSTE , MÅSTE, MÅSTE så MYCKET!
Jag är inet trött, jag har inte ro att gå och lägga mig. Jag vill ha te. Jag vill ha sommarlov. Jag vill ha ett jobb. JAG VILL SÅ MYCKET! Men jag är begränsad och jag HATAR det!
Sjukdomsvinst, visst... Men ingenting som jag inte kan leva utan. Elelr joo, att folk skulle ta för givet att jag mår bra bara för att jag inte har attacker längre. Jag skulle vara ensam i min ångest. Men vad gör alla andra människor med sin ångest? När släpper ni ut den?????
Lite ångest från mig till er (mina två läsare eventuellt)
Idag pratade vi mest om när jag var på musikalen och dansarna började skaka. Himla obehagligt.
Situation: Dansarna börjar skaka för att gestalta ångest.
Tankar: Jag kan inte få en attack härinne, jag förstör hela grejen då. "Åh nej! Dom skakar" Är det värt det att gå ut? Gå ut=ge mig.
Känslor: Jag känner hur det känns när man skakar sådär, min kropp vet hur det är.
Handlingar: Händerna över ögonen och gråt ut det bara, det försvinner snart.
Alt. Tankar: Det är inte min ångest. Kul att dom lyckas gestalta det så verkligt. Häftig dans. Bara för att dom skakar så behöver inte jag göra det.
Alt. Känslor: Njuta av föreställningen.
Alt. Handlingar: Titta och njut:)
Visst låter det lätt. No game liksom. Men det är ruggigt svårt. det funkar liksom inte. Men men, träning träning! Nu ska jag gå på en föreställning till och då ska jag titta, titta, titta och njuta... Jag ska känna det och jag ska säga "Hej ångest! Mysigt att du kommer, men det gör inget för du kan inte få mig!" Lätt? Nope, inte alls. jag har ångest över det. Jag har ångest över att jag MÅSTE sätta igång med larmgrejerna också. Jag MÅSTE kunna monologen till imorn. Jag MÅSTE plugga samhällen. Jag MÅSTE komma igenom NP Engelskan imorn. Jag MÅSTE, MÅSTE , MÅSTE, MÅSTE så MYCKET!
Jag är inet trött, jag har inte ro att gå och lägga mig. Jag vill ha te. Jag vill ha sommarlov. Jag vill ha ett jobb. JAG VILL SÅ MYCKET! Men jag är begränsad och jag HATAR det!
Sjukdomsvinst, visst... Men ingenting som jag inte kan leva utan. Elelr joo, att folk skulle ta för givet att jag mår bra bara för att jag inte har attacker längre. Jag skulle vara ensam i min ångest. Men vad gör alla andra människor med sin ångest? När släpper ni ut den?????
Lite ångest från mig till er (mina två läsare eventuellt)
